En 7a har under tre veckor (tre 60 minuters lektioner) blyertsteknik på schemat. En lektion ska de rita stenar på ett halvt A4-papper. Den här uppgiften hade jag älskat när jag var 13. Jag var själv så imponerad av hur man kunde lära sig att rita bilder så att de såg fotorealistiska ut. Jag tränade på att rita perfekta ögon hur länge som helst och det var viktigt att det skulle se snyggt ut.
De flesta eleverna sitter koncentrerat och ritar. Ett gäng av busfrön har läraren ett muntligt avtal med: om de arbetar tyst och koncentrerat i fortsättningen har hon lovat att inte ringa hem till deras föräldrar igen. Vad jag förstår är det inget hon har för vana att göra, men i den här klassen har det behövts. En tjej som inte vill att hon ska ringa hem igen sitter tyst en hel lektion och stirrar rakt ut i luften nästan hela timmen. Hon är tyst, men jobbar inte heller. Hon säger att hon väntar på ett suddgummi. En av buspojkarna jobbar också flitigt idag. Han blir i stället störd av några andra som gör klart sina stenstränder (inklusive extrauppgifter) fort och slarvigt och flänger omkring och stör de andra eleverna. När lektionen är slut får tre pojkar stanna kvar för ett allvarligt snack med fröken. De måste lära sig att träna, utan att träna blir de inte bättre och de får inte störa andra som jobbar. Hon kommer att ringa hem till deras föräldrar direkt efter lektionen. Det är precis som med svenska eller matte säger hon. Kan de inte jobba koncentrerat kan de heller inte lära sig något och bli bättre.
Vad kan man göra med barn på bilden? På vilken nivå kan man lägga uppgifterna? Eleverna är så olika i mognad. Intresset för bild är också varierande. Högstadieperioden minns jag själv som en period i svart/vitt tänkande, antingen gillade jag eller så gillade jag inte alls något. Och måste bilden alltid vara rolig? Att komma till bildlektionen är för många ett andrum i skoldagen, men om några tycker att uppgiften är tråkig, är den då fel? Hur motiverar man elever som är ointresserade och vad gör man när det inte funkar? Skulle det hjälpa om uppgiften gjordes på något annat sätt, en mer fri uppgift fast med samma tekniker? Jag känner mig verkligen som en nybörjare på det här området.
Vilken ambitionsnivå ska man lägga sig på som lärare, vad hinner man med? På Myrsjöskolan får eleverna lära sig mycket mer om bild än vad jag själv fick lära mig i den åldern. Min handledare följer ett visst schema, men tillåter sig också att improvisera och det behöver inte bli perfekt!
Så många frågor som du tar upp väcktes också hos mig på praktiken. Just det att eleverna är så olika i mognad - ska man ta hänsyn till det? Man kan ju inte särbehandla och ge olika uppgifter eller ha olika regler för olika elever. Jag tror på det att försöka hitta ingångar för varje elev för att han/hon ska bli motiverad. Sedan är det ju så att alla inte tycker det är kul med bild. Man kan fråga eleven vad han/hon skulle tycka vore roligare att göra inom bild. Är nog bättre att eleven gör NÅGOT (som kanske inte helt följer kursplanen), än ingenting. Men för att samma sak ska gälla för alla, kan det vara bra med uppgifter med friare ramar, så att alla gör samma uppgift fast på sitt sätt. Sedan är det nog jätteviktigt att vara flexibel, om något inte funkar på bildlektionerna, så får man försöka hitta ett bättre sätt i den situationen och inte strikt hålla fast vid det man tänkte sig från början.
SvaraRaderaJag tror att svaren på alla de här frågorna kommer med tiden! Än så länge har de bara dykt upp i huvudet! :p
Jag tänker att det vore bra om du pratar med din handledare om hur hon tänker då hon väljer och genomför uppgifter med sina elever. Vad är det de ska lära sig och varför.
SvaraRadera