Om "tecknens liv i samhället"

En av semiotikens fäder talade vid sekelskiftet 1800-1900 om att "tecknens liv i samhället" i framtiden skulle bli annorlunda. Vad tänker du när du hör detta uttalande?

I rollen som bildlärarstudent vill jag säga att bildämnet har flera funktioner än att lära sig att göra snygga, dekorativa eller expressiva bilder. Den visuella kulturen har även utom-estetiska funktioner: de sociala, kulturella och politiska. De senaste hundra åren har dessa "visuella tecken" ökat expolosionsartat i takt med nya tekniker, medier och globalisering. Och det är motsägelsefullt att bildundervisningen i skolan dras ner samtidigt som vi allt mer omges av bilder i reklam, tv, internet och mobiler. Och i allt större hastighet.

I och med globaliseringen har latinets comunicatio (att göra gemensamt) förändrat tecknens betydelse och utseende. Det är intressant att se vad som händer när man chattar eller sms:ar med personer i andra länder som inte använder samma typ av tecken på tangentbordet t ex.  Behovet av ett gemensamt språk eller gemensamma "tecken" gör att det utvecklingen går åt det hållet. En väl utformad logotyp har idag större betydelse för att ett företag ska kunna fungera på en internationell marknad där det talas olika språk och skriftspråket inte räcker till. Gränsen mellan skriftspråket och bilden blir otydligare. Smajlis t ex:  :)

Referens: "Möten med bilder", Yvonne Eriksson och Anette Göthlund

En lektion i blyertsteknik

En 7a har under tre veckor (tre 60 minuters lektioner) blyertsteknik på schemat. En lektion ska de rita stenar på ett halvt A4-papper. Den här uppgiften hade jag älskat när jag var 13. Jag var själv så imponerad av hur man kunde lära sig att rita bilder så att de såg fotorealistiska ut. Jag tränade på att rita perfekta ögon hur länge som helst och det var viktigt att det skulle se snyggt ut.

De flesta eleverna sitter koncentrerat och ritar. Ett gäng av busfrön har läraren ett muntligt avtal med: om de arbetar tyst och koncentrerat i fortsättningen har hon lovat att inte ringa hem till deras föräldrar igen. Vad jag förstår är det inget hon har för vana att göra, men i den här klassen har det behövts. En tjej som inte vill att hon ska ringa hem igen sitter tyst en hel lektion och stirrar rakt ut i luften nästan hela timmen. Hon är tyst, men jobbar inte heller. Hon säger att hon väntar på ett suddgummi. En av buspojkarna jobbar också flitigt idag. Han blir i stället störd av några andra som gör klart sina stenstränder (inklusive extrauppgifter) fort och slarvigt och flänger omkring och stör de andra eleverna. När lektionen är slut får tre pojkar stanna kvar för ett allvarligt snack med fröken. De måste lära sig att träna, utan att träna blir de inte bättre och de får inte störa andra som jobbar. Hon kommer att ringa hem till deras föräldrar direkt efter lektionen. Det är precis som med svenska eller matte säger hon. Kan de inte jobba koncentrerat kan de heller inte lära sig något och bli bättre.

Vad kan man göra med barn på bilden? På vilken nivå kan man lägga uppgifterna? Eleverna är så olika i mognad. Intresset för bild är också varierande. Högstadieperioden minns jag själv som en period i svart/vitt tänkande, antingen gillade jag eller så gillade jag inte alls något. Och måste bilden alltid vara rolig? Att komma till bildlektionen är för många ett andrum i skoldagen, men om några tycker att uppgiften är tråkig, är den då fel? Hur motiverar man elever som är ointresserade och vad gör man när det inte funkar? Skulle det hjälpa om uppgiften gjordes på något annat sätt, en mer fri uppgift fast med samma tekniker? Jag känner mig verkligen som en nybörjare på det här området.

Vilken ambitionsnivå ska man lägga sig på som lärare, vad hinner man med? På Myrsjöskolan får eleverna lära sig mycket mer om bild än vad jag själv fick lära mig i den åldern. Min handledare följer ett visst schema, men tillåter sig också att improvisera och det behöver inte bli perfekt!

Bildplanering åk 7

I åk 7 läggs grunderna, i åk 8 byggs dessa på för att i åk 9 ”blomma”. I åk 7 lär sig eleverna proportioner, perspektiv och har olika färgövningar.

35-39 Introduktion
40-42 ”Håll skolan ren” grupparbete 2o2 (måla eller collage)
43-46 Blyertstekniker: Tonsteg och strukturer i sv/v
Myrgångar, stenstrand, fjädrar, löv blomma. Extra: Fylla i halv tiger
47-50 Kroppens proportioner/ reklam och bildanalys
48 Leruppgift ”jultema”
51 Göra klart gång/ljuslåga på svart
2-5 Stopmotion, en iMovie-film. Extra: namn i perspektiv
6-8 Perspektiv/tvåpunktslådor och hus
10 Färglära introduktion
11-15 Färgövningar, färgcirkel, luftperspektiv i fem steg
16-18 Måla träd/blanda brun färg och blåsteknik
19-23 Konstnärsporträtt / ansiktets proportioner och skuggor

Varför ska jag lära mig det här?

Att vara på praktik har varit som att förflytta sig tillbaka till högstadietiden. Jag jämför konstant med hur jag själv upplevde det. Den här frågan känner jag igen själv: ”Varför ska jag lära mig det här? Jag ska ändå inte bli konstnär.” Fast för mig kanske det handlade om matte… Men vad svarar man som lärare på den frågan? Och handlar det om ointresse eller är det något som barnet fått höra hemma? Att bild, det är inte så viktigt.

Photoshop, keramik och penna och papper

När de jobbar med bildprogram på sina iMacs funkar det som med små barn framför tv:n, de sitter stilla och tysta. Det facebookas, chattas och spelas lite spel ibland... Adult swim, world of warcraft…men de stör inte kompisarna så mycket. I 9an inför reklamuppgiften får de ta ett eget ansvar för vilka program de vill använda och valen är många. Läraren har gått igenom Photoshop, det finns en dator i rummet bredvid och i en datorsal längre bort i korridoren med 18 datorer med Photoshoplicenser. Hon visar även hur de kan använda Pages som följer med iMac. En del har laddat ner Elements och Gimp, en annan laddar under lektionen ner en crackad version av Photoshop och en tredje en månads gratis abonnemang av Photoshop.

Det är intressant att se hur olika typer av uppgifter och material påverkar koncentrationen och stämningen. Keramiklektionerna verkar alla gilla, det är mer tillåtande, ”rörligt” och skiljer mer från deras andra lektioner. Men penna på papper verkar svårast. Till och med när de ska göra en enkel skiss. Varför är det så?

På min vfu-skola får alla elever varsin iMac!

Det finns även en datasal med Photoshop-licenser på alla PC-datorer och i alla lektionssalar finns en dator för informationssökning. Bildbehandling i olika program ingår från åk 8 som en del av bildundervisningen. Jag gör min praktik på en kommunal skola i Orminge, Nacka men kommunen har flera privat- och friskolor som de ska konkurrera med. Därav en bärbar iMac till alla 600 högstadieelever. Jag hittar inget område som i stället skulle vara bortprioriterat, lärartäthet t ex, men allt verkar funka bra! Det finns fyra utbildade bildlärare på skolan som jobbar hel- och deltid och har sina specialområden. Keramikuppgifter varvas med reklamanalys och annonsproduktion. Kul! Lektionerna är oftast 60 min långa och i halvklasser, ca 15 elever. Ibland är det stojigt i början av lektionen, men när de väl kommer igång verkar de flesta tycka att det är roligt och dröjer sig kvar efter lektionen. Det har slagit mig är hur mycket klasser och grupper kan skilja sig från varandra, både i mognad och intresse. Igår följde jag med den pratigaste 7an på deras matte-/svenska- och engelska lektioner, men där kunde de sitta helt knäpp tysta även när läraren lämnade rummet. Pedagogiken och lärarens roll var säkert annorlunda men också ämnet. Grammatik och matte i åk 7 är avancerad! Jag satt som nollställd när matteläraren hade sin genomgång. Att elever blir okoncentrerade beror säkert på en kombination av massor av saker och i den här 7an handlade det nog om mycket annat än för enkla bilduppgifter, men uppfattningen om att bilden är "lite kladda måla kasta suddgummin" stämmer nog ibland. 13-åringar är smarta och nyfikna och för en omotiverad bildelev är det kanske understimulerande att rita en stenstrand i blyerts i 60 minuter.

Bloggfråga 1; om integrerad färg- och formlära i bildundervisningen

Ok, jag börjar med en trist erfarenhet av färgövningar: För ett år sedan anmälde jag mig till en helgkurs (för måleriintresserade med olika förkunskaper) för att "komma igång" och "bli inspirerad". Hela första dagen gick åt till att blanda färger och måla av ett A4-papper som läraren hade lagt på en pall mitt i rummet. Den var inrutad i 10 lika stora fyrkanter och färglagda i olika kulörter (...och lite motsägelsefullt fick vi efter detta en kort föreläsning om vad som var bra och dåligt måleri och att Carl Larsson gjorde uttryckslösa bilder).

Färg- och formövningar har jag gjort några gånger och jag har haft stor nytta av dom. På högstadieskolan där jag gör min praktik får eleverna lära sig blyertstekniker, kroppens proportioner, perspektiv och många ganska avancerade, användbara tekniker och uppgifter som jag själv fick göra först i gymnasiet. Risken med att bara lära sig att göra rätta och snygga grejer är kanske att kreativiteten hämmas och att en del faktiskt tröttnar på bildämnet. Bild måste vara roligt och kreativt och väcka nyfikenhet! Jag har haft många fantastiskt bra bildlärare och nu tänker jag, hur gör dom egentligen? Det är ju jättesvårt och min prestationsångest inför att hålla en 60-minuters superinspirerande bildlektion (som inkluderar allt och alla) är enorm. Nu var ju förstås inte bloggfrågan om att lösa det problemet, men jag tror också att det hänger lite ihop.

Som med alla skolämnen behöver man förstå varför och vad man kan använda kunskapen till i praktiken för att det ska bli intressant. Hur förändras till exempel uttrycket i en bild av olika färgval eller en teaterscen av olika ljussättningar? Hur kommer det sig att pulsen går upp på en människa som vistas i ett rött rum? Om jag vill skapa/förändra sinnesstämningen i en bild, hur gör jag då? Skippa måla-färgcirkelövningarna och använd perceptionslära direkt i praktiken. Om man arbetar kring ett tema kan man diskutera kring hur olika bilder (skulpturer, målningar, teckningar...) förändras med hjälp av färg och form i stället.