Ok, jag börjar med en trist erfarenhet av färgövningar: För ett år sedan anmälde jag mig till en helgkurs (för måleriintresserade med olika förkunskaper) för att "komma igång" och "bli inspirerad". Hela första dagen gick åt till att blanda färger och måla av ett A4-papper som läraren hade lagt på en pall mitt i rummet. Den var inrutad i 10 lika stora fyrkanter och färglagda i olika kulörter (...och lite motsägelsefullt fick vi efter detta en kort föreläsning om vad som var bra och dåligt måleri och att Carl Larsson gjorde uttryckslösa bilder).
Färg- och formövningar har jag gjort några gånger och jag har haft stor nytta av dom. På högstadieskolan där jag gör min praktik får eleverna lära sig blyertstekniker, kroppens proportioner, perspektiv och många ganska avancerade, användbara tekniker och uppgifter som jag själv fick göra först i gymnasiet. Risken med att bara lära sig att göra rätta och snygga grejer är kanske att kreativiteten hämmas och att en del faktiskt tröttnar på bildämnet. Bild måste vara roligt och kreativt och väcka nyfikenhet! Jag har haft många fantastiskt bra bildlärare och nu tänker jag, hur gör dom egentligen? Det är ju jättesvårt och min prestationsångest inför att hålla en 60-minuters superinspirerande bildlektion (som inkluderar allt och alla) är enorm. Nu var ju förstås inte bloggfrågan om att lösa det problemet, men jag tror också att det hänger lite ihop.
Som med alla skolämnen behöver man förstå varför och vad man kan använda kunskapen till i praktiken för att det ska bli intressant. Hur förändras till exempel uttrycket i en bild av olika färgval eller en teaterscen av olika ljussättningar? Hur kommer det sig att pulsen går upp på en människa som vistas i ett rött rum? Om jag vill skapa/förändra sinnesstämningen i en bild, hur gör jag då? Skippa måla-färgcirkelövningarna och använd perceptionslära direkt i praktiken. Om man arbetar kring ett tema kan man diskutera kring hur olika bilder (skulpturer, målningar, teckningar...) förändras med hjälp av färg och form i stället.
Bra skrivet, att man liksom med alla andra skolämnen behöver förstå och kunna använda färg/formkunskapen i praktiken. Och bra exempel! Det är genom dem som man kan nå olika elevers "ingångar" (som jag märkt att jag tjatar om), att färg/form inte bara är färg/form - hör ihop med fysik, människans fysik/anatomi, teaterscenen (som du skrev), film... osv. Tänker man så, är det lättare att få eleverna intresserade, man kan koppla ihop det med det de är intresserade av.
SvaraRadera